— Par Daniel M. Berté —

Le soleil arachnéen blessait furieusement la Terre à coups de rayons denses et amers et bleuissait douloureusement les cœurs… Jour de malheur…
Lèy té foukan dòmi, lalin té pati entjèt kon an tatjèt adan an finèt nèf, san ba maléré an soufrans an ti dousin klarté… Jou movèzté…
Le soleil scorpionnite dardait ses rayons assoiffeurs qui brûlaient bêtes et roches, hommes et plantes dans sa géhenne infernale… Jour fatal…
Van lalizé té fèmen djòl-i kon lanmen boug chis èk raden toutalafwa ki pa lé ba’w an sikdòj ajijéwè an akakwèl, èk tout dlo kouri séré dé dègré pli ba ki kabann vètè…. Jou malè…
Le soleil trigonocéphalique strangulait la souffrance gratellisée en fourmis rouges de ces êtres étranges des champs de cannes mortifères… Jour de chimère…
Latè fann kon zékal tòti, piébwa pèd fèy, zandoli rantré majòl-yo èk arété pran glisad anlè fèy koko… Jou bobo…
Le soleil scolopendré asséchait à mort la gorge des rhumieurs, docteurs es dèkolaj-pétépié, spécialisés en labsent, mabiyaj et autres kokoyaj… Jour de dernier voyage…
La riviè pèd fwa, pèd fos, pèd dlo, èk tout krapolad ki té ka fè plodwari adan’y fèmen djol-yo di kon klou… Jou vin fou…
Le soleil fourmi-rougé carbonisait dans son crématorium, toute l’engeance des fils maudits de Cham perdus en la dérive giratoire cyclonale… Jour létal…
Sété plis ki an dékalé mangouss… Sété an vré dézarmeman… Pi !


An flè wouj félisitaj
Sitiyasion kritik, YO gaté Matnik
Yéééé! Jòdi ventéyen Jen, nou ka’y fè an ti-bef
Pou pen ou partajé
Lé moun ki goumen rèd
Ebé Bondié !
Labitasion Duchamps an gérè désidé
Man pati pou kité lanfè bitasion… chyen an tjou mwen !
Misié
Wonz man Sèbi !!!
Lè’w ka li, lè’w ka tann, tèks ki ni powézi,
Fout yo pé di !
ravesti… pou gran ék piti… pa rété-la ! sòti !
Matnik an tan tala sété an gran chan kann
Bònané an Janvié pou lé jen kon lé vié
Frèw Frantz…
I – Matnik…
(Ba Joseph René-Corail)
Kous siklis terminé, touw-dé-yòl balansé
Yo di kiw té an neg mawon
22 kout koutla pou kapti an Afwik-la